En pendlares funderingar

Nu har jag pendlat i 2½ månad och fascineras ibland av mina medresenärer. Som den kraftigt parfymerade kvinnan som mirakulöst nog alltid lyckas komma först på tåget för att få en sittplats eller den nynnande/sjungande mannen med noter i händerna som jag två morgnar på raken nu har jag haft oturen att hamna bakom. Alla tittar förvånat och aningen irriterat på honom men han verkar oberörd. Imorgon ska jag hålla utkik efter honom...
När man reser samma tider varje dag så ser man nästan samma människor på stationen varje morgon och kväll. Fast typiskt tråkig svensk som jag är så skulle jag aldrig få för mig att hälsa. Det finns nog en oskriven regel om att den enda gången man pratar med sina medresenärer är när alla är irriterade på fullpackade, försenade eller inställda tåg.
Det är bra bekvämt med tåget ändå trots priset, brist på sittplatser och tågtiderna så kan man in emellan åt få sig en sovstund eller läsa en god bok.
Från september när jag ska jobba deltid så gör jag istället de andra miljöbovarna sällskap på E18. Den enda fördelen är väl att det tar mindre tid och jag har större frihet.
Det finns helt enkelt positiva och negativa sidor med det mesta här i livet.

/Monica